Kategoriarkiv: Tankar och funderingar

18 september. Far away from man, men ändå inte.


Jag tror jag var 12-13 år när jag hörde Sugarplum fairy för första gången. Det räckte att höra deras hit ”Sweet Jackie” en gång och jag var fast i det där rockbandet från Borlänge. Sweet Jackie kom att bli låten som jag lyssnade på dygnet runt, den låten som jag citerade i mina skrivböcker, låten som jag sjöng med mina kompisar, namnet på min mail osv. (Ja, hej 13-åriga Karin!). Tidningarna skickade med posters på de unga killarna och de fick pryda mina väggar. På önskelistorna stod alltid deras skivor högst upp och när jag sedan fick dom i födelsedagspresent så spelades rocken flitigt från mitt rum.

Sen växte jag i från det. Började lyssna på annat och planscherna åkte ner från väggarna. Fortfarande hade jag en speciell relation till bandet men numera tog jag bara fram deras svängiga musik om jag skulle städa. Så när jag fick reda på att Kristian börjat blogga så kunde jag inte låta bli att läsa hans historia. Trots sorg och vemod, som fått mig att avsluta läsandet flera gånger så har hans vackra sätt att skriva ändå lockat mig tillbaka.  Många tårar har rullat ner för mina kinder, mycket ångest har fyllt min kropp. Så många tankar som har gått till hans familj, vänner och fans. Alla de som lyssnade på hans musik och läst hans blogg. Alla som han har berört.

Så vaknade jag imorse av väckarklockan som ringde. Trött som vanligt låg jag och drog mig en stund, plockade fram telefonen för att som vanligt slösurfa innan jag tar stegen upp. Så såg jag att det hade hänt, det som vi mest bara har väntat på på sistone.  Att Kristian Gidlund, trummisen och journalisten som har skrivit om sin obotliga cancer i över ett år, har vandrat vidare. Och samtidigt som jag såklart blir väldigt ledsen kan jag inte sluta tänka hur fascinerande det är att en människa som man inte känner alls kan beröra så många med sina tankar, ord och musik. Kristian Gidlund har gjort ett avstamp i historieböckerna och kommer för evigt leva vidare. Vare sig han är här eller inte.

Annonser

17 Juni. Mössan hittar hem

Detta kan vara det bästa/finaste jag sett på länge. Framförallt så fint att få höra att det fortfarande finns pålitliga människor därute. Mer mössor som efterlyser sina ägare i tidningen till folket!!
Utdrag ur Corren:

20130617-094939.jpg

20130617-094952.jpg
Sen vill jag hålla med lovorden om Simon! Bra kille och bra kommentatorer! Fin klass som kladdat i mössan osv osv.

16 maj. No, I don’t hate men.

Jag fortsätter hylla Hanepee som tar upp så sjukt viktiga ämnen i sin blogg och har konkreta exempel på hur sjuk världen är ibland.
Hon länkade en hemsida, 33 anledningar varför feminism behövs.  som är så grym och borde läsas av alla män och kvinnor där ute.

Jag tycker inte det är okej.  Men det kanske ni tycker?

33

21 april. Det går inte köpa vaccin för likes

Namnlöst1
Måste säga att Unicefs nya kampanj är himla grym! Så vettigt att ifrågasätta allt like-klickande som vi svenskar är så bra på. Kolla bara på mig själv, undra hur många gånger jag trycker på like-knappen under en dag på de sociala medierna. Wow, en grym bild på instragram eller en rolig statusuppdatering på facebook, sen bläddrar jag vidare och efteråt kan jag inte minnas ens vad jag gillat.

Vad händer då med de bra sakerna man gillar? Hjälporganisationerna som Unicef är verkligen värda alla likes för de gör ett sjukt bra jobb. Men om de ändå kunde skicka vidare ”liksen”, om de kunde göra skillnad även i praktiken. Om likes kunde utrota fattigdom och svält. Ge rent vatten och ge alla barnen rätt till utbildning. Nja så funkar det ju inte direkt  så kom för tusan ihåg att SKÄNK pengarna också istället för att sitta i soffan med datorn på magen/telefonen i handen och bara låta pekfingret slött få styra.

Jag själv är himla dålig på att skänka pengar men himla bra på att gilla. Och kampanjen var en liten knäpp på näsan, för jag vill verkligen vara med och göra skillnad.  Min kylskåpshylla består av morötter, den fattiga studenten som jag är är snålare än en smålänning. Men någonstans tror jag att jag och vi kan göra skillnad ändå. Så länge man inte trycker på like utan att aktivera hjärnan. Och 49 kronor, vad är det egentligen? Kan man bowla en fredagskväll eller köpa en ny tröja på H&M (för där är det ju billigast att hitta något som förnyar partyutstyrseln nästa utgång) så har man nog råd att kolla in vad hjälporganisationerna gör ibland och hjälpa till att göra skillnad.  Så gör som jag, numera 49 kronor fattigare men desto rikare när jag tänker på de barn som nu inte kommer få polio. Något som är en självklarhet för oss här i Svea rike.

Just 
saying ! 

5 April. 10,9,8,7,6,5,4,3,2,1-listan. (alá niotillfem)

Jag gjorde en lista. (snodd från niotillfem) För jag har lov och har inte så mycket annat vettigt att göra (eller?).  Men nu ska jag ut i solen (som precis gick i moln) och ta en promenad för att sedan packa upp symaskinen och laga körklänningen. Läs och njut, nu får ni reda på allt bi behöver veta om mig. Kan dra slutsatsen: jag borde flytta till solen.

10 saker jag tycker om: 

– Komma hem till Väderstad och sova i min egna säng. Alltid lika svårt att gå upp.
– Krama, klappa och gosa med hästar. Tror det finns en dold hästtjej inom mig.

36683_444936970585_5927382_n
– Att vara på festival och sjunga mig hes i stora folkhav. Konserter över huvudtaget brukar göra mig eurofisk.Eh. Euforisk.
– Ligga på altanen en varm sommardag och lyssna på Sommar  i P1 som är på hög nivå i vardagsrummet.

IMG_2874
– Vackra utsikter, orangerosa himlar och kvittrande fåglar.
– Hänga på Body Shop hur länge jag vill. Gå runt bland hyllorna och dofta på allt. Kleta. Minus för plånboken dock (lättlurad_tjej@hotm…)

DSC_0115
– Min vapendragare Sofia. Är så glad över allt häng med henne det senaste året!!
– Indisk dal med chapatti. Cravings! Måste köpa linser och sedan experimentera.

156474_10150760561217393_1539312804_n
– Sjunga i kör! Fetgilla!

DSC_0226
–  VÄNNER. Nya som gamla, plus dom på tvn. Gör mitt liv rikt! (bild snodd av Sara) 

9 saker jag tycker mindre om:
– Bussar med för mycket människor och för lite luft. Typiskt swebus en fredagseftermiddag.
– Att tappa telefonen i toaletten…. lol.
– Känslan av för mycket att göra när det finns för lite tid. Och så gör man ändå annat?
 Att jag anmälde mig till högskoleprovet. VARFÖR??!??!? Kunde lika gärna kastat pengarna i sjön direkt.
–  SNOR och narig näsa. Känslan av ynklighet.
När det är potatisbullar eller fabrikspannkakor till kvällsmat. Asaklitt
Att det finns så sjukt många möjligheter. Man borde vara glad för det men… det gör allt så svårt!
IMG_5452
 (Just nu) Frida, vad tusan gör hon i Aussie när inte jag är där?!!!
– Ett tomt konto och brist på arbete när allt i denna världen ska kosta skjortan.

8 bloggar jag läser:

niotillfem
–  Niotillfem (favoriternas favorit)
fyrtioniofoton (Camilla fotar fint på Svf)
ahigherpower (en bästa vän som skryter om Australien)
Knivlisa (bloggen jag följt längst, världens bästa humor)
  Hanapee (hon påverkar mig för mycket, ibland tror jag att jag är henne när jag tänker. Ungefär som jag trodde jag var Mia Skäringer i Indien då vi såg så himla mycket på Solsidan… )
Flora (inspirerande kreativ tjej, nästan för idyllisk)
fingret  (DÅLIG UPPDATERING, MISTER!)
Laila Bagge (faktiskt väldigt mysig)

7 saker jag vill göra i framtiden:
– Ha en egen lägenhet med Marimekkomuggar i köksskåpet.

3365_10151176617570586_1932790599_n
– Vara kulturtant med Bea (klädd i Marimekkokläder och Gudrun Sjödén).
– Se mycket mer av världen. Kina, Brasilien, Kuba, Nepal, Peru. Plus besöka alla huvudstäder i Europa (eller ah nästan) och road tripa i United States.

DSC_2287
– Åka tillbaka till mina indier och hälsa på. Snart!

IMG_4328
– Himla mycket resande, men jag och Jenny ska faktiskt till London och se på musikaler. Det bestämdes i 9an! Och har man bestämt något så ska det bli av!
– Kunna laga den maten jag vill eftersom kylen och skafferiet är fyllt med det jag vill ha.
Bli bra på att sy och inte ha så dåligt tålamod. Hehehe!

6 saker jag är rädd för:
– Råttor och möss
– Att nåt riktigt dåligt ska hända någon i min närhet.
– Att inte komma in där jag vill komma in. Nu vet jag ju inte vart jag vill komma in,men jag lär antagligen veta någon gång.
– Högskoleprovet på lördag. 
Att juryn när jag söker musikhögskolorna inte säger ett ord. Ser helt gravallvarliga ut och är omänskliga. Hej jag kommer bli nervös.
Att saker och ting inte löser sig. Men det gör de väl?

5 platser jag tycker om att vara på:
26249_390831757891_7895584_n
– I en skidlift i Alperna, sjungandes på Lejonkungenlåtar
– Eller sittandes mot en varm trävägg, lossa på pjäxorna, vända ansiktet mot solen och dricka Almdudler till tonerna av österrikisk folkmusik.

DSC_2916
– Med sand i rumpan, sittandes längs strandkanten och bli översköljd av vågor!
– På en solig balkong med salt i håret, en bra bok framför näsan och handen i en chipspåse.
Södra Vätterbygdens Folkhögskola. Tycker om att vara där varje dag. Faktiskt. Och börjar få lite seperationsångest ❤ ❤ ❤

4 ord som beskriver mig:
DSC_2988
 Glad. Lat. Solkåt och knäpp.

3 saker jag ser fram emot:
– Resan till Israel som påbörjas på ONSDAG!

IMG_4003
– Hösten, vad som än händer så ska det bli spännande! (lever på hoppet)

IMG_3581
– De sista månaderna på Svf med vårsol och bästa hänget med bästa gänget!

2 bra filmer:
Dirty Dancing 2 (anledningen till min Kuba-fascination) och … Les Miserables. Vill så gärna se den igen!

1 bra låt:
264920_10150305303730586_4315868_n

Mando Diao med Strövtåg i hembygden.  Kan inte sluta lyssna på den, har gått på repeat hela året nu och jag ryser lika mycket varje gång!

(vet att det är brorsan Norén från Sugarplum Fairy på bilden. men va tusan. Släkt med Mando och ser nästan likadan ut! Dessutom var bilden tagen under en Mando-konsert! :))

4 april. Grubbelmajan.

En dagen går jag grubblandes vilken skola jag ska prioritera högst. Vilken stad jag helst vill flytta till. Vilka vänner jag vill vara nära.
Andra dagen sitter jag och letar flygbiljetter, läser fakta och fyller word-dokument med drömmar om världen. Känner mig sliten och liten. Hur kan folk vara så säkra medan jag inte vet någonting?

Ville bara skriva det. Att jag tycker det är skitjobbigt. Och folk säger ”det löser sig” och visst gör det det. Jag vet ju det. Måste sluta vara sån där som tänker så mycket och oroar mig. Carpe Diem, Seize the day. Be SPONTANIUS 

Bäst att jag tittar på mer Greys så jag slipper tänka på hur jobbigt.livet.är när man är ung och har tusen möjligheter. Dessutom, om en vecka är valet gjort och då går jag runt i Betlehem och njuter. No regrets. HALLELUJA.

_gnSeI on Make A Gif, Animated Gifs

Och om det suger åker jag till Kina! PEACE! 

29 Januari. Ni vet andra världskriget?

Idag har det varit en väldigt spännande dag. Idag har vi nämligen haft besök på skolan av en av de överlevande från Auschwitz. Emerich Roth är idag 88 år och turnerar skolor runt för att berätta hans livshistoria. Jag tänkte också berätta den för er, för ni kanske inte har varit på någon av de 1600 skolorna han har haft föreläsning på? Och det är sjukt spännande, gripande och framförallt viktig historia som inte får glömmas bort. 

Emmerich visade en dokumentärfilm där han berättade om hur det var under andra världskriget. Hur han växte upp i en judisk familj i Ungern och hur familjen lurades från deras hem för att åka på arbetsläger. Hur de blev placerade i ett led för männen och ett led för kvinnorna och hur han kände på sig att han aldrig skulle få se sina 4 yngre systrar igen.  Han berättade hur han tillsammans med för många än vad det fick plats med blev instängda i tåg utan mat och utan vatten i flera veckor. Han berättade om hur han stöttade sin gamle far för att soldaterna inte skulle se hur han haltade och också skjuta honom. För det gjorde soldaterna, mitt framför ögonen på de andra. Han berättade om hur han fick kliva över kroppar för att komma till latrinen. Kroppar överallt. Sen berättade han om hur det blev fred och att det kom ryska trupper till lägret. Han tog mod till sig och frågade om han fick följa med, ut från lägret vilket blev hans räddning eftersom efter det dog de flesta som var kvar av tyfus. Ryssarna tog hand om honom, gav honom mer mat än vad han tålde efter att ha levt i svält för länge. Han blev inlagd på sjukhus, då var han 20 år och med endast 34 kilo på kroppen. Han kände inga överlevande, hans hem i Ungern var förstört och när har fick massa sjukdomar som bara ökade sorgen ville han ge upp. Vad fanns det mer att leva för? Då kom brevet. Hans syster har överlevt och hon befinner sig i Sverige. Helt plötsligt fick han styrkan igen, brottade ner sjukdomarna, åkte till Sverige, började tala svenska, skaffade sig en familj, blev socionom och började hjälpa kriminella ungdomar. Som han sa, genom att hjälpa andra bearbetade han även det han hade varit med om.
72-3220

Så hemskt och så gripande. Filmen var så otäck och jag gömde mig ofta i halsduken, ville inte, tordes inte att se bilderna på alla magra döda kroppar. Tårarna var så nära och det var så psykiskt påfrestande. Att veta att det han berättade om har hänt på riktigt. Och att vi är den sista generationen som kommer få höra om det av en överlevande. Sen ligger det i våra händer, vi måste berätta för nästkommande generationer vad som egentligen hände för att historien inte ska upprepa sig igen. För det finns de som nekar händelserna inne på koncentrationslägren.

Helt enkelt. Sjukt intressann föreläsning. Snacka om inspirerande 88-åring den där Emerich Roth.

8 Januari. Tänkte skriva kort men misslyckades totalt. VARNING

Det är nästan läskigt vad fort tiden går. Idag var det en månad sen vi kom hem. Samtidigt så känns den här månaden som den längsta månaden någonsin. Från att komma hem från Indien, tre dagar senare gå Luciatåg, fira jul, ha trettondagskonserter och helt ramla in i sina gamla vanor här på Svf.
Jag har flyttat in i rummet jag bodde i förra året. Utsikten är den samma och möbleringen är den samma. Jag umgås med de människorna jag umgicks med innan jag åkte och jag går runt i korridorer som inte har förändrats något alls. Ibland måste jag nypa mig i armen, titta på bilder och filmer. Verkligen säga att ”ja, du var i Indien 4 månader”. Sen blir jag lite sentimental och har svårt att somna eftersom jag bara tänker på alla indiska vänner.  Sen går det en hel dag utan att jag tänker det. Har fullt upp med allt annat, ränner mellan övningsrummen och försöker komma i kapp det jag missat här.

Igår så hade jag och Sofia Indiendag. Det innebar att vi hängde med de två tjejer som just nu sitter i luften på väg till Pune för att ta över efter oss. Vi fick berätta om allt, tipsa om ställen och mat, visa filmer och bilder. Så konstigt att de ska till våra vänner, till våra barn och till våran lägenhet. Jag blir så avundsjuk och längtar helt galet tillbaka. Förutom barnen tänker jag på värmen, trafiken (som ej saknas) och maten. Den goda Korman och Kadiaen på Cream, mums! Sen så saknar jag den glada, skuttande instruktören på Bollywooddansklassen. Ja, jag är så avundsjuk att jag kan klättra på väggarna. Har väl väckt en globetrotter i mig. Är redan efter en månad trött på gråa Sverige. Dumt att klaga. För jag är ändå glad och mår bra. Har kommit in i övandet och filar på fiolen. Har första sånglektionen och första pianolektionen imorgon. Längtar. Tills jag kommer igång med allt. Även om mina stackars fingrar värker av överansträngning nu.


Men för att klaga lite till. Att komma hem innebär även att väcka alla tankar till liv igen. Tankar inför det som ska komma skall. Sökningar. Vad ska jag söka? Sång? Fiol? Vad är det jag vill? Detta eviga tjat om framtiden som gör att jag vill rycka av mig håret. Jag orkar.liksom.inte.tänka.mer.på.det. Det spenderas allt för mycket tankeenergi på det där!!! And it makes me crazy! Nu har jag dessutom fått andra tankar om vad jag vill göra med mitt liv men då måste jag satsa på himla sketans högskoleprov också. Som om jag har tid, lust och energi till det med?
Oroar mig för mycket. Jag gör verkligen det. Behöver lite hjälp på vägen, även om jag vet att det löser sig. Här om dagen slog jag upp ett random bibelord i min bibel. Bibelordet jag fick upp var från Jeremia 31.17. ”Det finns hopp för din framtid”.  Jag fnittrade lite och sa ett amen. Men det är ju inte som om jag ligger på latsidan för den sakens skull, även om det är ganska skönt att veta ibland.

Galet vad långt det blev nu. Hade typ tänkt skriva två rader om att tiden går fort och det är lätt att hamna i gamla vanor… Men kort blev det inte. Så avrundar nu innan ni läsare (om ni finns) dör av tristess. Om ni ens kom så här långt. Tihi.

DSC_0180

30 december. Pack och nej tack.

Många bollar i luften just nu. Packar ner garderoben, Vänner-boxen och alla hundra notblad i flyttlådor som på torsdag åker ner till Jönköping. Snart blir jag Jönköpingsbo igen och det ska bli helfestligt. Ha en minut till övningsrum och en minut till Stadsparken. Och få vakna till en rosa himmel över Vättern (typ det bästa) och ha världens finaste utsikt genom fönstret. HEJA!

Sen organiserar jag bilder. Frida frågade igår vad jag skulle använda alla mina 5000 bilder från Indien till och KLART ska de användas. Det tar bara tid att organisera. Vilka bilder  som ska skickas efter och sättas in i album. Eller ramas in på väggen. Jag får skaffa en deadline bara så det blir av! HEJA igen!

Träffade som sagt Frida igår. Och Linn. Över en tomtelatte på Espresso house i Linköping. På kvällen ringde jag min partner in crime – Sofia – och klagade över hur jobbigt det är att betala för saker här i Sverige. När en tomtelatte kostar lika mycket som en full måltid för 5 personer i Indien blir man ju inte direkt sugen på att handla mer.. Hur som haver, det var mysigast i världen att få träffas och pratas lite om hösten som varit och den ouppklarade tiden som kommer. Resa. Jag är redan sugen på att resa igen. Till värmen, till färger, till nya kulturer. Jag satt igår kväll och planerade min backpackerresa (får la hoppas att jag har tid och råd nån gång) och såg framför mig hur jag vandrade på kinesiska muren, åkte båt längs vackra vyer på Li-floden och få en guidad tur av indianer i Amazonas. Sen dansa samba, äta god mat och se på häftiga byggnader i Rio De Janeiro. Det är för lätt att drömma sig bort på Vagabonds hemsida….

Nej. HEJA. Nu ska jag återgå till packning och städning. Till en shysst playlist på spottis. Imorn är det ju Nyår och det är dags att börja taggen redan ikväll. GOD JUL! (skrev jag bara av farten. haha!) menar HEJDÅ

12.5

Sukriya!

Jag mår sådär oförskämt bra ikväll.  Är helt enkelt väldigt väldigt nöjd med livet och väldigt väldigt nöjd att jag tog chansen att åka hit.

Ikväll har vi haft hejdåfika med kyrkans youth group.  Av 65 chokladbollar fanns det bara 8 kvar efteråt och popcorn låg på hela golvet. På en väldig liten golvyta satt vi, 25 stycken vänner, skrattade så magarna värkte och lekte ”4 man i soffan”.  Klockan gick för fort och helt plötsligt stod vi där i dörröppningen och vinkade hejdå.
Varma handslag och fler kramar än vi har fått på 3 månader (indier är inte så kärvänliga  i vanliga fall), och kommentarer som  gjorde oss så glada. De sa att de kommer sakna oss och faktiskt så tror jag på det. För jag kommer ju sakna dem.

Efter det har det packats. Och packats. Vi har organiserat presenter och skrivit schema. De två sista dagarna i Pune är planerade i klockslag. Vi får se hur det går eftersom tiden inte är Indiens starka sida. Till och med vi är väldigt bra på ”indian time” nu. Exempelvis har klockan slagit sovdags för längesen.  Det är dags att somna till all rörelse utanför huset. Tutande tåg och brummande bilar. Skällande hundar och visslande portvakter. Som vår egna lilla godnattvisa.

Så att jag kommer på mig själv med att sitta och le är inte så konstigt.
Godnatt

En dag ska vi mötas åter

”Minns du Duvemåla hage där jag väntade på dig?
Invid grinden ska jag stå och vänta tills du åter är hos mig.
Och tiden ska stå still för alltid om du vill,
I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klart.
Den lyser dig väg, en gång ska vi mötas åter.
Beskyddet av en ängel som står vakt det vet du att jag har
Jag vill att du ska minnas vad jag sagt, jag är i gott bevar

Jag kommer sakna dig farfar!

20 Augusti. Hösten är här

Ikväll antar jag att det inte är bara jag som packar och är sur på att man vill ha för mycket saker i en för liten väska…

Hm. Nästan alla facebookuppdatering handlat om skolstart och att återvända till SVF. Jag ångrar ännu inte mitt beslut om att ta en termin i Indien men visst är det lite sorgset när man vet hur många fina människor som kommer samlas imorgon där uppe på kullen. Åh. Sen vet man att 3,5 månader kommer flyga iväg fortare än fortast och att det snart är Lucia och att man står där på Spira med ljus i hår. Gaah!  Jag måste verkligen ta vara på tiden i Indien.  Och så måste jag ta vara på att umgås med päronen, tycker iallafall pappa som skriker från nedervåningen. Och det tycker även jag, så jag springer ner nu för att ta vara på den lilla tiden som är  kvar.

Så hej!

24 Februari. Jag hade en sån konstig dröm

Okej, lite sjukt..
Igår natt vaknade jag av ett breaking news från aftonbladet på telefonen. Klockan var kanske 5-6 typ (minns inte riktigt eftersom jag sov) och jag läste snabbt med trötta ögon på telefonen att det fötts en prinsessa  och återvände lika fort till John Blunds värld. Sen drömde jag en massa konstigt om den där prinsessan, typ att mamma och jag åkte till Stockholm för att se henne men hamnade i ett köpcentrum i Södertälje (?!) och gick i  två affärer i flera timmar. Sen hamnade vi på en stor väg med massor av folk där prinsessan skulle döpas och då sa kronprinsessan Viktoria att barnet skulle heta något ovanligt, inte ha nåt typiskt kungligt namn, typ Tindra. Sen hamnade jag på SVF där jag satt på mitt rum när helt plötsligt hela altstämman i kammarkören kom intravande i mitt rum och skulle ha stämrep. Sen sprang det omkring massa folk i färgade kroppsstrumpor i korridoren eftersom det var någon tävling som musiklinjen vann. Så himla konstig dröm och det är konstigt att jag minns den så väl…

Sen visar det sig att den lilla prinsessan ska heta Estelle. Det är inte är ett typiskt kungligt namn och det är väldigt lik Tindra, Estelle = stjärna. Stjärnan tindrar… Jag blir lite rädd för mig själv. Är jag synsk? Vad betyder detta? Är jag drömmarnas konung? Erkänn att det är liite sjukt?
(kanske inte, men ändå.)

4 Januari. Gör som grodan, lev på hoppet

Det finns inget som är så obehagligt som människor som försvinner. Typ, se en lapp  uppsatt på stationen med en bild på någon som fattas. Jag mår dåligt av bara tanken. Omgivningens osäkerhet. Var det hans val att att försvinna eller var det mot hans vilja? Är han i tryggt försvar? Lever han?

En 25-årig kille från Uppsala har varit försvunnen sen slutet av december och hittades inte förrän idag.  Tydligen härstammar han från Linköping och jag vet nog inte vem han är men vi har flera gemensamma vänner. Jag har märkt på deras uppdateringar hur jobbigt det har varit och har blivit inbjuden till alla möjliga event för att hitta honom och be för honom. Jag har även märkt deras lättnad  nu när han en vecka senare är funnen igen. Jag blir alldeles rörd av att se hur alla har hoppats och tänkt på honom. Jag har känt klumpen i magen och lättnaden med dom, trots att jag inte vet vem han är.

I samband med detta har jag blivit påmind om något viktigt. Det vill säga, det finns hopp så länge man tror! Och Gud är god och hör böner!  Det är bra att påminnas om det ibland i dessa tider då man gärna ger upp. Och det är fint att se människor engagemang för andra. Som sagt, jag blir lite rörd…

29 December. Jag har en dröm.

Haha, jag drömde världens knasigaste grej i natt. Eller imorse var det rättare sagt. Jag ställde klockan på 10 för att utföra stordåd, dvs städa, men lyckades på nåt vis sova tills klockan slog 12. Anyway. Min dröm…

Jag befann mig i Jönköping, eller kanske till och med i Huskvarna. Uppe på höjderna med utsikt över hela stan hade jag och de andra musiklinjebarnen krig mot Irlands folkhögskola. Alla hade varsin pistol och sköt helt vilt och galet. Någon föll ihop här och någon annan föll ihop där.  Helt plötsligt blev vi omringade och jag tillsammans med några andra gömde oss i ett skjul. Vi visste att irländarna var där eftersom deras vapen lyste blått. Våra lyste rött. (Jag känner laserdometemat här..)  Vi duckade från skotten och jag tog hand om någon som blivit skjuten i benet. Då dyker en polis upp och säger: Jaha, vad tror ni att ni håller på med då? som om han stoppat oss för fortkörning. Sen tog kriget slut och vi blev bjudna på fika av en massa tanter som hade syjunta någonstans i närheten. Sen vaknade jag.

Mycket märklig dröm. Kan inte släppa att det var Irlands folkhögskola vi krigade mot. Undra om de har någon folkis där?

NEJ. Nu ska jag åka och jobba. På återseende!