Månadsarkiv: september 2013

18 september. Far away from man, men ändå inte.


Jag tror jag var 12-13 år när jag hörde Sugarplum fairy för första gången. Det räckte att höra deras hit ”Sweet Jackie” en gång och jag var fast i det där rockbandet från Borlänge. Sweet Jackie kom att bli låten som jag lyssnade på dygnet runt, den låten som jag citerade i mina skrivböcker, låten som jag sjöng med mina kompisar, namnet på min mail osv. (Ja, hej 13-åriga Karin!). Tidningarna skickade med posters på de unga killarna och de fick pryda mina väggar. På önskelistorna stod alltid deras skivor högst upp och när jag sedan fick dom i födelsedagspresent så spelades rocken flitigt från mitt rum.

Sen växte jag i från det. Började lyssna på annat och planscherna åkte ner från väggarna. Fortfarande hade jag en speciell relation till bandet men numera tog jag bara fram deras svängiga musik om jag skulle städa. Så när jag fick reda på att Kristian börjat blogga så kunde jag inte låta bli att läsa hans historia. Trots sorg och vemod, som fått mig att avsluta läsandet flera gånger så har hans vackra sätt att skriva ändå lockat mig tillbaka.  Många tårar har rullat ner för mina kinder, mycket ångest har fyllt min kropp. Så många tankar som har gått till hans familj, vänner och fans. Alla de som lyssnade på hans musik och läst hans blogg. Alla som han har berört.

Så vaknade jag imorse av väckarklockan som ringde. Trött som vanligt låg jag och drog mig en stund, plockade fram telefonen för att som vanligt slösurfa innan jag tar stegen upp. Så såg jag att det hade hänt, det som vi mest bara har väntat på på sistone.  Att Kristian Gidlund, trummisen och journalisten som har skrivit om sin obotliga cancer i över ett år, har vandrat vidare. Och samtidigt som jag såklart blir väldigt ledsen kan jag inte sluta tänka hur fascinerande det är att en människa som man inte känner alls kan beröra så många med sina tankar, ord och musik. Kristian Gidlund har gjort ett avstamp i historieböckerna och kommer för evigt leva vidare. Vare sig han är här eller inte.

Annonser

17 september. Enkel, vacker, skön.

Vill bara hylla Monica Z-filmen och uppmuntra er alla att gå till biosalongerna på direkten för att se den. Så himla snyggt gjord, bra musik och bra skådespel.  Om jag fick erbjudandet om att åka med tidsmaskin till 60-talet skulle jag åka dit på direkten. Hej snyggaste tiden??? Jag önskar verkligen att jag också fick uppleva 60-talet med dess fina bilar, kappor, mustascher, klänningar och frisyrer. Vad har 2013 i jämförelse??

Alltså har jag nu fått lite dille på Monica Zetterlund och det är hon som ljuder i mina öron när jag sakta cyklar genom stan. Dvs när jag inte lyssnar på medeltida gregoriansk musik, vilket jag inte gör så ofta eftersom jag är så dålig på att göra mina läxor….