24 Februari. Jag hade en sån konstig dröm

Okej, lite sjukt..
Igår natt vaknade jag av ett breaking news från aftonbladet på telefonen. Klockan var kanske 5-6 typ (minns inte riktigt eftersom jag sov) och jag läste snabbt med trötta ögon på telefonen att det fötts en prinsessa  och återvände lika fort till John Blunds värld. Sen drömde jag en massa konstigt om den där prinsessan, typ att mamma och jag åkte till Stockholm för att se henne men hamnade i ett köpcentrum i Södertälje (?!) och gick i  två affärer i flera timmar. Sen hamnade vi på en stor väg med massor av folk där prinsessan skulle döpas och då sa kronprinsessan Viktoria att barnet skulle heta något ovanligt, inte ha nåt typiskt kungligt namn, typ Tindra. Sen hamnade jag på SVF där jag satt på mitt rum när helt plötsligt hela altstämman i kammarkören kom intravande i mitt rum och skulle ha stämrep. Sen sprang det omkring massa folk i färgade kroppsstrumpor i korridoren eftersom det var någon tävling som musiklinjen vann. Så himla konstig dröm och det är konstigt att jag minns den så väl…

Sen visar det sig att den lilla prinsessan ska heta Estelle. Det är inte är ett typiskt kungligt namn och det är väldigt lik Tindra, Estelle = stjärna. Stjärnan tindrar… Jag blir lite rädd för mig själv. Är jag synsk? Vad betyder detta? Är jag drömmarnas konung? Erkänn att det är liite sjukt?
(kanske inte, men ändå.)

4 Januari. Gör som grodan, lev på hoppet

Det finns inget som är så obehagligt som människor som försvinner. Typ, se en lapp  uppsatt på stationen med en bild på någon som fattas. Jag mår dåligt av bara tanken. Omgivningens osäkerhet. Var det hans val att att försvinna eller var det mot hans vilja? Är han i tryggt försvar? Lever han?

En 25-årig kille från Uppsala har varit försvunnen sen slutet av december och hittades inte förrän idag.  Tydligen härstammar han från Linköping och jag vet nog inte vem han är men vi har flera gemensamma vänner. Jag har märkt på deras uppdateringar hur jobbigt det har varit och har blivit inbjuden till alla möjliga event för att hitta honom och be för honom. Jag har även märkt deras lättnad  nu när han en vecka senare är funnen igen. Jag blir alldeles rörd av att se hur alla har hoppats och tänkt på honom. Jag har känt klumpen i magen och lättnaden med dom, trots att jag inte vet vem han är.

I samband med detta har jag blivit påmind om något viktigt. Det vill säga, det finns hopp så länge man tror! Och Gud är god och hör böner!  Det är bra att påminnas om det ibland i dessa tider då man gärna ger upp. Och det är fint att se människor engagemang för andra. Som sagt, jag blir lite rörd…

29 December. Jag har en dröm.

Haha, jag drömde världens knasigaste grej i natt. Eller imorse var det rättare sagt. Jag ställde klockan på 10 för att utföra stordåd, dvs städa, men lyckades på nåt vis sova tills klockan slog 12. Anyway. Min dröm…

Jag befann mig i Jönköping, eller kanske till och med i Huskvarna. Uppe på höjderna med utsikt över hela stan hade jag och de andra musiklinjebarnen krig mot Irlands folkhögskola. Alla hade varsin pistol och sköt helt vilt och galet. Någon föll ihop här och någon annan föll ihop där.  Helt plötsligt blev vi omringade och jag tillsammans med några andra gömde oss i ett skjul. Vi visste att irländarna var där eftersom deras vapen lyste blått. Våra lyste rött. (Jag känner laserdometemat här..)  Vi duckade från skotten och jag tog hand om någon som blivit skjuten i benet. Då dyker en polis upp och säger: Jaha, vad tror ni att ni håller på med då? som om han stoppat oss för fortkörning. Sen tog kriget slut och vi blev bjudna på fika av en massa tanter som hade syjunta någonstans i närheten. Sen vaknade jag.

Mycket märklig dröm. Kan inte släppa att det var Irlands folkhögskola vi krigade mot. Undra om de har någon folkis där?

NEJ. Nu ska jag åka och jobba. På återseende!

 

20 oktober. I made up my mind

Det läskigaste jag vet är när tiden går fort. Det är redan torsdag. Igår var det måndag och imorgon ska jag åka till Gävle. Jag fattar inte, jag hinner inte med. STOPPA TIDEN och låt mig bara få ta in allt som händer. För alla säger att man ska ta vara på tiden och njuta men när det går i det här tempot och dagarna bara springer iväg är det inte så himla lätt. Dah. Jag är ju snart i någon medelålderskris.

Så istället för att öva/sibeliusa framför en data och göra annat vettigt ska jag lägga mig i min obäddade säng och vila/läsa en bok/sova/tänka och bara ha det gött. Sen ska jag bädda sängen med nya lakan och städa mitt rum. Nästa lektion börjar 16 och jag har inget annat än lite vokalensembler och lunch där emellan. Vilken plan hah?

Och ikväll ska jag gosa med fin tjej, jag snodde bilden från hennes bloggis. puss.

17 oktober. Sing a simple song nanana

Första tanken med inlägget var att skriva om hur bra allting är och om hur mycket jag trivs. Jag tänkte skriva om hur mycket jag uppskattar kvällar med mina fina klasstjejer då vi sitter och fnissar med ”mina vänner”-boken och sex and the city i Jonnas rum. Sen när jag ändå håller på tänkte jag säga åt alla att gå folkhögskola, för det är så otroligt givande och man känner verkligen hur man utvecklas inom musiken men framförallt som människa. Sen tänkte jag hitta en bra bild till detta inlägg men det gjorde jag inte, utan istället hittade jag bilder från toan på A6, köpcentret här i Jönköping.  Ryktet säger att det är blått ljus för att det ska bli svårare att knarka där inne. Man ser inte sina vener i det blåa ljuset…  Anyway, jag tyckte att det var väldigt spännande att gå på den blåa toaletten. Det är inte varje dag som man kissar blått, eller ah, går in i en blå värld och känner sig som en smurf. Livet är allt spännande!

13 oktober. International suit up day

Idag var alla (eller nästan alla) så fint uppklädda. Allt eftersom det idag var The International Suit Up Day. Jag glömde som vanligt fota, förutom på kören då jag lyckades knäppa av två foton på herrarna som sitter bakom och ylar i mitt öra. Hey Dressman-reklam! Sådana här dagar borde det vara oftare, det livar upp vardagen lite.

9 oktober. Nej åt det gamla ska vi binda vackra kransar och ta vårt liv och mina katter som de är.

Jag tolkar det som att ni inte gillar min blogg eftersom ni aldrig kommentarer längre. Eller så har jag börjat skriva väldigt tråkigt på sistone?
Inte för att vara sån, men nu blev jag just den som tiggde kommentarer. Snart kommer jag sitta och fälla en tår för att mina tappra läsare inte ens kommenterar detta tigg-kommentar-inlägg, för vem kommenterar sånna egentligen?

Blöblö. Jag tror jag ska sätta mig i min säng och kolla ut över stan lite. Den ser så himla harmonisk ut. Det är roligare än att sitta på golvet och sätta in tusentals orkesternoter i pärmar…

12 september. Bäbis

Idag har jag varit i Linköping och klämt på min 10 dygns gamla brorsson.
Såklart blev jag helt galen i den lilla gossen med små tår och fingrar och mjuka lena kinder. Med all rätt borde han få sova i sin söta vagga här bredvid min säng istället för att vara där långt borta i Linköping.

Att vara tillbaka i Linköping var förresten lite märkligt. Inte en enda kotte såg jag under min korta visit. Staden saknar jag inte särskilt mycket men det underbara folket som brukar fylla dess gator, jag önskar att jag fick krama och klämma lite på dom också.

Givetvis tog jag massor med kort på den lille Tore men jag vet inte om jag får lägga ut dom här. Så länge kommer jag gå runt med telefonen och skryta. För fin var han.
Ni nöja er med dagens webcam-bilder.

30 Augusti. Saknad

Sometimes it’s hard to be me

Jag tar mina tankar och går ut och vandrar. Hej.

19 augusti. Hello hello

I don’t know why you say goodbye, I say hello.